top of page

Legendariskt rockbesök i Scandinavium – när gamla hjältar fortfarande levererar

3 nov.
2 min läsning


Det finns musik som kommer och går, och så finns det musik som etsar sig fast i själen och vägrar släppa taget. Deep Purple tillhör utan tvekan den senare kategorin.


Nu har jag återigen haft förmånen att uppleva dessa legendariska rockrävar live i Scandinavium. Och vem vet, kanske var det sista gången jag fick se dem tillsammans på scen? Den tanken gör förstås upplevelsen lite extra speciell.


Låt oss vara ärliga. Herrarna har passerat bäst före-datumet enligt alla tänkbara rockbiologiska beräkningar, men uppenbarligen har ingen berättat det för dem. För när musiken väl tar fart är det fortfarande svårt att förstå hur mycket musikalisk skicklighet, rutin och ren spelglädje som ryms i dessa till åren komna herrar.


Visst märks åren ibland. Det vore märkligt annars. Men vid flera tillfällen bjöds vi på ögonblick som förde tankarna tillbaka till bandets absoluta storhetstid. Den där alldeles speciella Deep Purple-magin, där instrumenten nästan tycks föra egna samtal med varandra, lever fortfarande.


Och så har vi förstås Ian Gillan.


När han väl hade blivit varm i både kläderna och stämbanden började han plötsligt plocka fram några av de där höga tonerna som en gång gjorde honom till en av rockhistoriens mest karaktäristiska sångare. Jag måste erkänna att förhoppningarna började stiga. Skulle vi kanske, mot alla odds, få höra det närmast mytomspunna mästerverket Child in Time?


Nej, så lyckligt lottade blev vi dessvärre inte. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan, särskilt när man har ett antal decenniers rockmusik i blodomloppet.


Däremot fick vi njuta av åtskilliga andra musikaliska höjdpunkter som påminde oss om varför Deep Purple fortfarande har en alldeles självklar plats bland rockens verkliga giganter.

Det var därför extra tråkigt att få höra att Ian Gillan hastigt insjuknade bara något dygn efter konserten. Jag hoppas innerligt att han snart är på benen igen och vill samtidigt rikta ett stort och varmt tack till honom och resten av bandet för ännu en oförglömlig kväll.


Det är något alldeles särskilt med att få återuppleva musiken som följt en genom stora delar av livet, framförd av människorna som en gång skapade den. Det är mer än bara en konsert. Det är en liten resa genom den egna historien.


Och sådana resor blir alltmer värdefulla med åren. ❤️🤘


En liten bonus från den yngre rockgenerationen


Jag hann även fånga de sista låtarna med förbandet Jayler, och där fanns det minsann också anledning att spetsa öronen.


Ett ungt band med härlig energi, melodisk rock och tydliga bluesinfluenser. Det är alltid lika uppfriskande att upptäcka att det fortfarande finns unga musiker som förstår värdet av riktiga instrument, spelglädje och musik som inte behöver passera sjutton datorprogram innan den når publikens öron.


Jayler är definitivt värda att hålla ett öga på.


För även om rockens gamla hjältar förr eller senare måste lämna över stafettpinnen, verkar det lyckligtvis finnas en och annan yngre förmåga som är beredd att ta emot den.




 
 
 

Kommentarer


bottom of page