Under Trädet
- Magnus Borg
- 27 juni
- 1 min läsning
Igår satt jag under ett träd.
Inte för att fly,
Men för att min själ behövde andas.
Jag såg upp mot grenverket –
Detta levande nät av tid och tålamod.
Barken, ådrad som en gammal vis mans panna,
Bar tyst på sekler av stormar och solnedgångar.
Och jag tänkte…
Naturen bryr sig inte om våra små intriger.
Inte om flaggor, vapen, eller våra skrik på makt.
Den står där ändå –
Växer långsamt, orubbligt, storslaget.
Den ber inte om tillåtelse att blomma.
Den krigar inte om sin plats i solen.
Den bara är.
Ger oss skugga.
Ger oss syre.
Ger oss en påminnelse
Om att det största ibland är det tystaste.
Så medan världen rusar och slår,
Valde jag att sitta still –
Under ett träd,
Och minnas
Vad frid egentligen betyder.
Kommentarer